Norrlin, Skatas-Viljam - En österbottnisk western

Det finns många sätt att berätta en bra historia. Många bra historier börjar med ett rykte. Ett rykte som överdrivs varefter det berättas vidare. Till sist är det en skröna. En vandringssägen. Något som folk berättar för varandra i underhållningssyfte. En kväll när Kenneth Norrlin berättade en skröna om sin farfar för sina vänner kryddade han till den ännu lite extra, som han brukade göra, och märkte att skrönan gick hem bättre än någonsin. Ett litet frö började gro - det skulle vara oerhört trevligt att kunna underhålla fler personer med dessa skrönor. Skrönor som han hört sen barnsben om en man han aldrigt har träffat. Hans farfar William Norrlin, Skatas Viljam. Fascinationen för denna man hade alltid funnits där och Kenneth hade berättat historierna om honom för olika personer under hela sin uppväxt. Han hade fått dem att bli roligare och mer spännande hela tiden. Fascinationen bottnade också mycket i att Kenneth kände igen sig i Viljam. Åtminstone enligt vad som kom fram av historierna. Det var något med säregenheten, envisheten och tjurskalligheten. Men också empatin som alltid var närvarande i historierna om Skatas Viljam. I vuxen ålder bestämde sig Kenneth för att ta reda på mer om sin farfar och började således intervjua människor som hade känt honom i hopp om att få reda på mer. Det fick han. Med råge. Skrönorna och historierna togs tillvara och bearbetades, kryddades med en salig blandning av sanning och fiktion. De finns nu samlade i denna österbottniska western. En biografi om en man som Kenneth aldrig träffat, men ändå tror sig känna bättre än de flesta andra.