Jansson, Diagnosen

”Det var till en början inga blixtar, inga/ bombnedslag/ men allt tätare nyanser/ av frånvaro. Jag var ett barn/ som kastades ut i intet, ett barn/ som handlöst föll och upplöstes./ Ditt liv förändras här/ sa neurologen, och blir aldrig/ ditt igen.” I prosapoetisk form behandlar Henrik Jansson den diagnos han fick som tolvåring, ett avgörande besked som har påverkat hela hans liv. Upplevelser av skam och främlingskap, särskilt under uppväxten, var en del av erfarenheten men också i vuxen ålder är epilepsin en faktor han måste förhålla sig till.