Westerlund, Kustfart som kollaboration - Finländska fartyg i Transportflotte Speer 1942-45

Under fortsättningskriget deltog ett hundratal finländska fartyg i Norgefart och ett par tiotal i Ostlandfart, befraktade av Transportflotte Speer som lydde under det tyska rustningsministeriet. Denna för tyskarna betydelsefulla tidscharter har inte nämnvärt uppmärksammats i den sjöfartshistoriska litteraturen i vare sig Norge eller Finland. Det beror på att denna charterfarts karaktär av krigsviktig kollaboration mellan den tyska krigsmakten samt redarna och de statliga sjöfartsinstanserna i Norge och Finland. Tyskarna byggde ett stort antal artillerifort längs den norska kustlinjen och hade även en hel uppsättning av manskapsförläggningar på hundratals kustorter. Då lands- och järnvägsförbindelserna i Norge begränsades av höga berg och djupa fjordar behövdes småtonnage som kunde svara för underhållstransporterna på ett behändigt och kostnadseffektivt sätt. Omfattande byggarbeten utfördes därtill i Norge av Organisation Todts underavdelning, ”Einsatz Wiking” varvid Transportflotte Speer till stor del svarade för material- och manskapstransporterna. De finländska småredarna lockades från seglationsäsongen 1942 att engagera sig i Norgefarten inom Transportflotte Speer. Tyskarna betalade bra och knusslade till en början inte. Fraktsatserna var mycket inkomstbringande, besättningarnas hyror två- och tredubbla på samma gång som proviantunderhållet var förmånligt. Fartygen var därtill lindrigt överförsäkrade, varför redarnas kalkylerade risk tedde sig försumbar. Medan småredarna i Norge och Finland kollaborerade med tyskarna avhöll sig redarna i Danmark och Sverige från direkt engagemang i Transportflotte Speer. Den svenska oljechartern för den tyska krigsmaktens räkning var ändå omfattande om än mindre synlig. Trots att Norge till en början framstod som en ny guldkust visade sig verkligheten i det ockuperade landet snart vara karg och glädjelös. Tyskarnas seglationskontroll var rigorös, hamnbesöken glanslösa och vantrivseln bland besättningarna utbredd. De generösa seglationsvillkor charteravtalen erbjöd visade sig inte heller alltid ha full täckning då de tyska instanserna var snara att ifrågasätta finländarnas anspråk. Ovant med de norska väderförhållandena med starka strömmar och hårda stormar som det finländska skeppsbefälet var drabbades fartygen ofta av mindre haverier. Till en del berodde haverierna också på att fartygens motoreffekt, som var tillräcklig för de finländska vattnen, kom till korta utmed den norska kusten. Den finländska Norgefarten som inletts under ljusa förhoppningar upphörde med förskräckelse då ledningen Finland i september 1944 valde att bryta de officiella förbindelserna med Tyskland. Ett fyrtiotal finländska fartyg befann sig då ännu i Norge och besättningarna hamnade i kläm. Tyskarna tog fartygen i beslag varvid ett hundratal av manskapet under strapatser och umbäranden flydde över gränsen till Sverige. Ett annat hundratal internerades av tyskarna och transporterades till det eländiga koncentrationslägret i Stutthof nära Danzig. Fraktinkomster och hyror uteblev, flera fartyg blev vrak eller slets ned under det tyska fögderiet medan de fartyg som 1945 kunde kajka hem till Finland var i erbarmligt skick. Den detaljerade framställningen baseras på omfattande dokumentstudier i riksarkiven i Oslo och Helsingfors. Professor Lars Westerlund är docent i rätts- och förvaltningshistoria och har lett ett flertal statliga utredningar i Statsrådets kansli och Riksarkivet. Han har publicerat studier om förvaltningens historia, 1918 års krig, krigsfångar och internerade i vinter- och fortsättningskrigen, barn till utländska soldater, transporthistoria, biografier, finländska SS-frivilliga och andra temata.