Mazzarella, Solkattens år

Tiden går. Jag ska fylla sjutti. I skrivande stund är det en månad kvar till min födelsedag. Jag hör till en generation som mer än tidigare generationer varit van att stå i centrum, framförallt van att vara ung. Vi hade svårt att fatta att vi blev medelålders och nu har vi svårt att fatta att vi blir gamla.I Solkattens år skriver Merete Mazzarella om att leva lyckligt omfamnad av den sena kärleken i en värld som är allt annat än trygg och stabil. Hon resonerar kring förtrolighet och erotik, >>det framgångsrika åldrandet>>, svek och trohet, yngre och äldre generationer – och följer världshändelserna med stigande oro.På sitt seismografiska och analytiska sätt dokumenterar Merete Mazzarella året fram till sjuttioårsdagen. Varje dag betraktar hon den japanska lyckokatten – köpt i San Francisco – som står i fönstret och drivs av en solpanel. Den ger året sin rytm; när solen gassar på katten knakar tassen av ansträngning, i november vinkar den långsamt och matt.Jag kan få för mig att hon vill påminna mig om tidens gång, om att det är bråttom med mitt liv.