Olausen, Vintriga Vasa - 250 svartvita foton från vintriga Vasa!

Vinden blåser och det är kallt mitt i vintern i Vasa. Men jag kommer ihåg när nattens vargstund var över och isarna smält. Det var inte länge sen när jag och du flög med svischande vingar över dammen mot flodfåran, med vinden svajande och som ett farväl till oss fick ängsbomullens vita krontofsar att flyga. Det är ännu något jag vill tala med dig om ångest och smärta som har varit mina medresenärer på den här backiga vägen full med oförutsägbara överraskningar, men jag har inte lärt mig att se mig för på mina resor. Jag gick inte vilse, inte särskilt, eller blev inte förslöad. Trots det ser jag även nu genom fönstret hur solen sakta går ner, och hur himlen blir mörk, och får samma form som den ynkliga luften i mitt rum. Gråter en stund och glittrar bort igen. Gud vet vart, för att påminna andra. Om att fast jag nu ser den betyder det inte, att jag skulle se den i morgon också. Och fast jag inte kan glädjas betyder det inte att jag inte skulle älska livet. Och jag kan inte behärska mitt vridna knäppa huvud det finns nämligen så mycket annat att fundera på här i vintriga Vasa.