Rahikainen, Kampen om Edith - biografi och myt om Edith Södergran

Edith Södergran föddes 1892 och dog 1923. Hon debuterade med Dikter 1916 och hela hennes korta, intensiva och oerhört betydelsefulla författarskap hör till 1910- och 20-talens litterära guldålder i Finland. Med tiden blev hon för många modernistgenerationens främsta författare - en ikon och en fixstjärna som påverkar författare ännu idag. Edith Södergrans produktion är liten och hon vistades långa perioder utomlands, först i Sankt Petersburg där hon gick i skola och senare på en rad sanatorier ute i Europa. Hon förstörde själv en del av sin biografiska kvarlåtenskap, bland annat brev, och när hon dog var fältet fritt för biografisk spekulation och mytbildning. Hennes vän Hagar Olsson hade sin "Edith", likaså Elmer Diktonius, och Södergrans första biograf Gunnar Tideström byggde på mytbildningen och levererade en psykologisk-biografisk läsning av dikterna som senare tiders Södergranforskare har haft svårt att skaka av sig. Litteraturforskaren Agneta Rahikainen har studerat Edith Södergran alltsedan 1990-talet, och i Kampen om Edith är det författarmytens "långsamt döende, missförstådda och överspända poetissa" hon ifrågasätter. Forskningsprocessen har inneburit en del avancerat detektivarbete och flera intressanta upptäckter. En ny Edith Södergran kan till exempel karakteriseras så här: Den Södergran jag vaskat fram är en ung, levnadsglad kvinna, humoristisk, självironisk, okonventionell, resvan, social, rörlig, nyfiken, ombytlig och alert. Hon är högt bildad för sin tid och beläst, hon har en stark upprorslust och är fullkomligt kompromisslös i sin övertygelse. Och hon lever i hög grad med fingret på tidens puls. Hennes humor och självironi är genomgripande och ständigt blir man påmind om att hon inte alltid tog sig själv på alltför stort allvar.