Sjödin, Ett brustet halleluja

En höstklar söndagsmorgon sneddar Tomas Sjödin över kanalbron i Haga i Göteborg. Klockorna i Hagakyrkans torn ringer som de gjort i långt mer än hundra år. Det är någonting i rytmen, den dova, tunga klangen som får honom att fundera: Vad är det som kan sägas vara klangen av en människa, det som sjunger i själen? Upplevelsen i Haga blir startskottet på en rolig men ganska slingrig resa som slutar med att Tomas Sjödin avslutningstalar på en årskonferens för växelringare i den undersköna byn Berkswell på den engelska landsbygden. Längs vägen mellan Haga och Berkswell möter han människor som räcker honom sina livshistorier och kunskap som leder honom vidare i sökandet. Ett brustet halleluja handlar på ett plan om kyrklockor, på ett annat om sökandet efter en vardagsandlighet som inte bara fungerar i miljöer fyllda av psalmsång och bön, om tomheten och klangen, om sprickorna i tillvaron och det ljus som letar sig in genom dem.