Med anledning av att Astrid Lindgren i år skulle ha fyllt 100 år ger Söderströms ut en nyskriven essäsamling om Astrid Lindgrens mest älskade sago? gurer. Genom Lindgrens böcker rinner en ström av upprorisk kulturkritik som gisslar den konventionella uppfostran, "hur barnen hela tiden hunsades och trampades på av de vuxna" som hon själv uttryckte det. Denna ström har Charlotta Ödman tagit upp i sina essäer, om Pippi Långstrump som ett alldeles vanligt barn, om Mio på drift i depressionens landskap eftersom han ingen älskande pappa eller mamma har, om den självgoda Karlsson på taket som en bild för de vuxnas inbilskhet och om vem som egentligen bråkar på Bråkmakargatan. Ödman skriver engagerat och polemiskt om böckerna och solidariserar sig liksom Astrid Lindgren med barnet - boken kan läsas med behållning både av dem som är intresserade av en av Nordens största barnboksförfattarskap och dem som funderar på frågor kring barnuppfostran, barns psykologiska utveckling och föräldraskap.