"Men kan man drabbas, Kerstin undrar, det är mycket Kerstin undrar över, kan man dö i plötslig spädbarnsdöd vid fyllda femtiotvå? Ibland har hon inga hinnor, och fontanellen bara växer i stället för att reguljärt försvinna.Vissa bara slutar andas.Vissa bara slutar." Kerstin, en medelålders kvinna, funderar över sitt liv och kommer till insikt om att hon är frisk - inte som Dublin, men som Belfast och Berlin. När hon reser är hon som mest hemma, och utan döden skulle hon, liksom vi alla, vara utelämnade åt löjlighet och glömska. Ryggens nymåne är en eftertänksam berättelse om en parrelation - hon och han, men också hon och Gud, gammelgäddan som lurar i vassen. Ringells språk är varsamt lagt, när varje ord är laddat med betydelse behövs inte så många, det är knappt och mycket vackert. "Nej, tillit har hon inte. Men hon har förundran."