Maktutövningen under en ockupation är ofta tredelad. Den består vanligen huvudsakligast av kraftiga resursuttag från den ockuperade området. För att lyckas med dem behöver ockupaten skapa en återgång till den samhällslugn som rådde före kriget. Målet med detta stråvande kan de nya makthavarna bäst nå om de lyckas pacificera området. Både repressiva och legitimerande åtgärder syftar, trots deras till det yttre motsatta karaktär, till detta mål. Att repression och legitimering förekommer sida vid sida kallas i denna bok "ockupationens fungerande paradox". Stora ofreden utgör ett typexempel på vad som folkrättsligt brukar kallas en occupatio bellica-situation. I boken dras dock i fråga om den ryska maktutövningen en skarp gräns mellan det militära styrets period 1714-1717 och den ryska civilförvaltningens tid 1717-1721. Vilken är då skillnaden mellan dessa två skeden och hur typisk är stora ofreden för ockupationer i allmänhet? Svaren ges genom författarens komparativa grepp. Boken kan sägas vara en kommentar till den pågående forskningen om ockupationer.