Möjligheten till försoning är givet människan i hennes ämbete att vara människa. Denna möjlighet är av stor betydelse i det vårdande sammanhanget. Resultatet i avhandlingen belyser försoningens gestaltning och position i förhållande till hälsa och lidande. Försoning innehar en progressiv form som innebär en övergång från upplevelse av delar till helhet men också en helande process mellan dåtid och nutid samt utgör därmed en länk till framtiden. Försoningens innebörd kan ses som ett förenande genom härbärgerande av motsatser som tidigare varit skilda och omöjliga att rymma inom människan.