Det är en yngling i alltför stor och alltför mörk kostym, en kråka utan synliga vingar. Han håller på att växa; det är därför han vandrar. Något annat skydd finns inte. En färd mellan barndom och död handlar Gösta Ågrens nya diktsamling om. En färd i den "livslånga kropp, där människan / kommer, skadas och går." En juniminut 1951 kan vara stunden då en yngling "möter friheten / i ordet / jag." Och i begynnelsen är natten "hejdande och mild, / en öppning, inte / en förberedelse, ty / ingenting var nödvändigt / och varje riktning möjlig / ännu / här." Men: Till sist är lidandet trötthet, och allt annat en lugn och tom saga, som inte behöver någon berättare. Till sist går den brinnande hästen mot solnedgången genom spjuten av ljus och skugga, när en pojke rider hemåt. Till sist är tiden inte längre vandring. Tyst omger den vandringen.