Traditionellt har Runeberg i litteraturhistorien framställts lika oegennyttig som sina diktade gestalter. I själva verket såg han författarskapet som en inkomstkälla och var en hårdför förhandlare som fick högre honorar än sina samtida författare i Finland och Sverige. På basis av bl.a. arkivmaterial som inte tidigare har använts ger Pia Forssell en reviderad bild av Runeberg och hans förhållande till sina förläggare, och visar samtidigt hur förlagsväsendet i Finland utvecklades under 1800-talet. Författaren, förläggarna och forskarna klargör också hur Runebergs verk har utgivits, från 1850-talet till början av 2000-talet. Textkritiska paradigmskiften och många redaktörers insatser blir belysta. Huvudmän för den textkritiska Runebergutgåvan var Svenska litteratursällskapet och Svenska Vitterhetssamfundet. Skildringen här av utgåvans tillkomst och förlopp är samtidigt en analys av textkritiska val och ett bidrag till vetenskapshistorien. Boken bygger på Forssells avhandling från 2008, som här har bearbetats och kompletterats.