I sin nya roman skildrar Bo Carpelan den tid då allt tar sin början, de känsliga barndomsåren. Pojken Davi växer upp i 30-talets Helsingfors. Lyhört registrerar han världen omkring sig, både det välbekanta och det främmande: stenbjörnen på gården, Joel som sitter i trappan och gråter, den hemska Långa Vakten på banken. Men världen växer, fasta punkter försvinner, som den gamla Elma, och uppbrott till nya rum i nya kvarter är ofrånkomliga. Familjen är ändå den trygga kretsen, i en tillvaro där det annars finns mycket av skuggor och hot, rädsla och katastrofberedskap. Kanske föds en del av hotbilderna inom Davi själv, men också tidshändelserna bidrar till stämningen av oro och osäkerhet. Det mörka hot som funnits i de vuxnas prat och i tidningarnas rubriker mynnar ut i alarmsirenernas tjut en höstdag 1939. "Finns det ett avgörande ögonblick när någonting definitivt förändras? Ett ögonblick när barnet upplever och aldrig glömmer rädslans, avgörandets, föränderlighetens och styrkans oföränderlighet? Hur föll dagsljuset? Från vilket håll blåste vinden? Hur obemärkt var vardagen, hur förvandlades den, i ett obevakat, oväntat ögonblick? Hur kunde ögat så snabbt se inåt och upptäcka mörkret, en hel världs mörker, och den ofrånkomliga döden?" Bo Carpelan har erhållit Finlandiapriset två gånger, för sin roman Urwind 1993 och för Berg 2005. Hans böcker, både lyrik och prosa, har översatts till ett tiotal språk.